Från medeltiden till Robotron

Modell av den planerade "Stora Hallen" av Albert Speer i Hitlers dröm om Germania, ett helt omgestaltat Berlin. 

Berlin kryllar av museer. Vi tar dem i omgångar och börjar med det mest heltäckande. Åtminstone om du är intresserad av tysk historia. (Och är du inte det, borde du vara det.)

Nåväl. Här är du i alla fall på rätt ställe. På Unter den Linden, mittemot det återuppförda slottet, ligger Deutsches Historisches Museum. Museet river av hela Tysklands – och därmed även en stor del av Europas - historia från medeltiden och fram till Berlinmurens fall. Utställningen är minst sagt omfattande och därtill tyskt nitisk. Men ändå är den både välgjord och intressant. Åtminstone ju längre fram i tiden man kommer.

Hursomhelst. Om du inte är extremt historiskt intresserad bör du undvika att ta museet i kronologisk ordning. Den är nämligen enorm. Och du kommer att tröttna efter ett tag. Jag lovar. Men det vore synd, för museet är i högsta grad sevärt. Därför rekommenderar jag att du väljer ut vissa delar. Koncentrera dig på en epok i taget, ta en paus efteråt eller kom tillbaka senare. För det är synd att missa detta välgjorda museum.

Sedlar från tjugotalets hyperinflation. Valörerna är hisnande.

Min favorit - vilket både beror på dess utförande och mina egna preferenser - är den omfattande (såklart), snyggt genomförda och tänkvärda delen om 1900-talet. Här berättas utan omsvep om hyperinflationen på 20-talet, nazisternas maktövertagande och det fruktansvärda kriget. En otroligt obehagligt detaljerad modell illustrerar på ett fasansfullt sätt koncentrationslägrens dödsfabriker och lämnar ingen oberörd.

Sextiotal i väst...

...och i öst.

Men utställningen visar också på ett synnerligen tydligt sätt skillnaderna i vardagslivet i de båda tyska staterna efter kriget. Innan murens fall berättas även den mindre kända, oavsiktligt komiska, historien om DDR-regimens misslyckade försök att bli ledande inom området persondatorer. Har du hört talas om "Robotron"? Inte? Tänkte väl det.

Reklambilder för persondatorn "Robotron" som DDR-regimen hoppades skulle erövra världen. Det gjorde den inte.

Hur tar jag mig hit?

Buss 100 eller 200 hållplats Staatsoper. U-Bahn Hausvoigteiplatz.

Att passera Checkpoint Charlie 1983

1983 passerade jag genom gränsövergången Checkpoint Charlie för första gången. På den tiden bestod stationen av en betydligt större anläggning än dagens återskapade lilla vaktkur. Av dagens sprudlande folkmyller fanns ingenting, bara vakter och åter vakter som spanade på oss stackars förskrämda turister.

Idag är samma plats en av Berlins största turistattraktioner. Även för den som upplevt det totalitära Östberlin är det svårt att föreställa sig att bilden nedan är tagen ur nästan exakt vinkel som den ovan, fast i år, 36 år senare.

Förutom den fejkade "gränskontrollen" är huset till vänster i bild det enda som minner om tiden då det Kalla kriget var som allra kallast. När det var som värst 1961, i samband med murbygget, stod sovjetiska och amerikanska stridsvagnar, precis just här, med kanonerna riktade mot varandra. Tredje världskriget var sällan så nära som då.

Åter till åttiotalet. Checkpoint Charlie var en av fyra gränskontroller mellan Östberlin och Västberlins amerikanska zon. Namnet  kommer av det engelska bokstaveringsalfabetet, det fanns även en Checkpoint Alpha, en Checkpoint Bravo, också en Checkpoint Delta som också var gränsövergångar.

De övriga tre är borta och glömda sedan länge. Alpha ledde in från Västtyskland till DDR, Bravo var övergången till Västberlin från DDR:s omland medan Delta var det inte så frekvent använda namnet på gränsövergången vid där Henrich-Heine-Straße övergår i Prinzenstraße, idag stadsdelen Kreuzbergs norra gräns mot Mitte, en till synes normal vägkorsning där muren känns oerhört avlägsen.

Checkpoint Charlie var den enda gränsövergång som vi icke-tyskar fick använda när vi skulle besöka Östberlin. En kylslagen novemberdag 1983 stod jag där för första gången. En säregen upplevelse för en sextonåring. Visst hade jag redan stött på östtyska gränsvakter på resan genom DDR, men här blev den delade staden obehagligt tydlig.

Jag minns fortfarande den spända stämningen som rådde. Här fanns ingen plats för leenden och välkomnanden. Vi som skulle ta oss över gränsen fick lydigt stå i kö och fördes fram till luckan i kuren en och en där vi konfronterades med Stasis allt annat än servicevänliga gränsvakter.

Vi fördes in i skjulet till vänster på bilden ovan. Passet kontrollerades noggrant och de obligatoriska DDR-stämplarna med både datum och klockslag (!) dunkades in med den den typ av gamla metallstämplar som för tankarna till pistolskott. En association som inte kändes helt fjärran i sammanhanget. Bagaget gicks igenom och vi fick förklara varför vi skulle över till öst. En fråga som just då kändes i högsta grad berättigad. Samma procedur upprepades vid utresan. Ny kontroll, nya frågor och ännu fler stämplar. Pang!

Här tvingades man också växla in sina i öst så eftertraktade västslantar till 25 tämligen oanvändbara DDR-Mark. Ett uttryck som för övrigt var tabu i öst. Mark skulle det heta även där. Punkt. Men likheten med sina västliga motsvarigheter upphörde med namnet. Det visade sig för övrigt vara en utmaning att bli av med dessa i alla avseenden små sedlar och de fjäderlätta aluminummynten. Utbudet av affärer var minst sagt begränsat och restaurangnotorna inte särskilt höga. 

Efter att ha godkänts som turister i DDR:s huvudstad, fördes vi vidare över gränsen och fick passera muren intill det allt annat än välkomnande vakttornet. Och så stod vi där i Östberlin. En märklig känsla. Och en enorm kontrast mot den västra delen av staden. Så nära, men som vore det två universum. 

På västsidan, väl synlig för de östtyska gränsvakterna, hade någon satt upp en
väl tilltagen affisch för den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet.

Haus am Checkpoint Charlie.

Men mer om livet som turist i Östberlin i senare inlägg. Precis intill övergången på västsidan fanns - då som nu - museet Haus am Checkpoint Charlie. Utställningen var visserligen mindre, men inte desto mindre skrämmande. Snarare precis tvärtom, då den bistra, grymma och bisarra verklighet som museet skildrade bokstavligt talat väntade runt hörnet.

Kalla krigets zenit

Friedrichstraße är en tvärgata till paradgatan Unter den Linden, men inte desto mindre intressant för det. Snarare tvärtom. På många sätt kan gatan nästan sägas symbolisera det delade Berlin. Från stationen i norr, som jag återkommer till, till en riktig Kalla Kriget-klassiker några hundra meter söderut: Checkpoint Charlie. 

Detta var en av få gränsövergångar mellan väst och öst och den enda som vi icke-tyskar fick använda när vi skulle ta oss in i Östberlin. Du kan läsa mer om dess historia i inlägget Checkpoint Charlie 1983. 

Idag finns här en återuppbyggd replika av den första gränskuren (på åttiotalet var den betydligt större) där man mot en mindre slant kan låta sig fotograferas tillsammans med ”amerikanska gränssoldater” som snarare låter som om de kommer från någon plats betydligt längre österut.

Bakom den återskapade gränskuren ligger numera ett McDonald's.
Tydligare kan symboliken över det avslutade Kalla Kriget och dess segrare knappast bli.

På museet vid Checkpoint Charlie finns också lite mer bisarra inslag som
USA:s president George Bushs cowboyhatt och hans föregångare Ronald Reagans motorsåg(!)

Den klassiska skylten om att man nu lämnar den amerikanska sektorn är en kopia, men originalet går att beskåda på Mauermuseum i Haus am Checkpoint Charlie, ett museum om Berlinmurens historia och framför allt om människorna som flydde till väst. Museet som ligger precis bredvid gränsövergången är delvis lite småtrist opedagogiskt med oändliga textmassor i liten stil, men ändå oerhört skrämmande sevärt då det visar ett stort antal flyktfordon och andra farkoster som tog flyktingar över den stenhårt bevakade gränsen.

Ytterligare två utställningar om murens historia finns intill och här finns även några uteserveringar och de obligatoriska försäljarna av gamla östprylar, till exempel gamla sovjetiska militärmössor och – självklart – små bitar av muren med ”äkthetsintyg”. Ingen vet nog hur många Belinmurar som sålts av dessa försäljare genom åren. Dock är de betydligt färre nu än på nittiotalet. Missa inte att murens forna läge är markerat i gatan, både här och i övriga Berlin.

Hur tar jag mig hit?

Friedrichsstraße 43-45. U-Bahnhof Kochstraße.

Underbara Berlin

Berlin är en fantastisk stad. 1983 reste jag dit för första gången och föll pladask. Mötet med den västra delen ledde till omedelbar kärlek, och även om Östberlin av lätt insedda skäl var svårare att ta till sig på den tiden, var det svårt att lämna staden oberörd. Den öppna storstadens charm i väst varvat med den totalitära regimen i öst skapade en kontrast som var svår att motstå för en politiskt intresserad sextonåring.

Och trots att jag besökt många andra städer genom åren, har Berlin för evigt en speciell plats i mitt hjärta. Vilket gjort att jag återkommit dit gång på gång. Jag har följt den otroliga utvecklingen från den sönderslagna, delade och allt annat än glamourösa staden till dagens internationella metropol som lockar turister från hela världen.

I min bekantskapskrets är jag känd som ”han som alltid åker till Berlin”. En beskrivning som jag gärna skriver under på – även om jag själv tycker att det nog kunde vara ännu oftare… Men det gör också att det titt och tätt händer att jag får frågan om jag har några tips till den som ska resa dit. Och det har jag förstås. Många.

Det hela började med att jag skrev ner några stolpar, stolpar som med tiden vuxit sig till ett smärre kompendium. När detta översteg 50 A4-sidor, insåg jag att PDF inte är det optimala formatet. Plus att det kanske finns fler än de i min närhet som skulle kunna vara intresserade av en Berlinnörds kunskaper och betraktelser.

Resultatet är den här bloggen. Här kommer jag att samla både restips och annan fakta från Berlin förr och nu. Allt från de stora klassikerna Brandenburger Tor och Checkpoint Charlie till mina egna små guldkorn. Förhoppningsvis kan det locka ännu fler att upptäcka denna fantastiska stad. Så följ med mig på den här bloggen. Följ med på en resa till Berlin. Willkommen in Berlin!

/Björn