Att passera Checkpoint Charlie 1983

1983 passerade jag genom gränsövergången Checkpoint Charlie för första gången. På den tiden bestod stationen av en betydligt större anläggning än dagens återskapade lilla vaktkur. Av dagens sprudlande folkmyller fanns ingenting, bara vakter och åter vakter som spanade på oss stackars förskrämda turister.

Idag är samma plats en av Berlins största turistattraktioner. Även för den som upplevt det totalitära Östberlin är det svårt att föreställa sig att bilden nedan är tagen ur nästan exakt vinkel som den ovan, fast i år, 36 år senare.

Förutom den fejkade "gränskontrollen" är huset till vänster i bild det enda som minner om tiden då det Kalla kriget var som allra kallast. När det var som värst 1961, i samband med murbygget, stod sovjetiska och amerikanska stridsvagnar, precis just här, med kanonerna riktade mot varandra. Tredje världskriget var sällan så nära som då.

Åter till åttiotalet. Checkpoint Charlie var en av fyra gränskontroller mellan Östberlin och Västberlins amerikanska zon. Namnet  kommer av det engelska bokstaveringsalfabetet, det fanns även en Checkpoint Alpha, en Checkpoint Bravo, också en Checkpoint Delta som också var gränsövergångar.

De övriga tre är borta och glömda sedan länge. Alpha ledde in från Västtyskland till DDR, Bravo var övergången till Västberlin från DDR:s omland medan Delta var det inte så frekvent använda namnet på gränsövergången vid där Henrich-Heine-Straße övergår i Prinzenstraße, idag stadsdelen Kreuzbergs norra gräns mot Mitte, en till synes normal vägkorsning där muren känns oerhört avlägsen.

Checkpoint Charlie var den enda gränsövergång som vi icke-tyskar fick använda när vi skulle besöka Östberlin. En kylslagen novemberdag 1983 stod jag där för första gången. En säregen upplevelse för en sextonåring. Visst hade jag redan stött på östtyska gränsvakter på resan genom DDR, men här blev den delade staden obehagligt tydlig.

Jag minns fortfarande den spända stämningen som rådde. Här fanns ingen plats för leenden och välkomnanden. Vi som skulle ta oss över gränsen fick lydigt stå i kö och fördes fram till luckan i kuren en och en där vi konfronterades med Stasis allt annat än servicevänliga gränsvakter.

Vi fördes in i skjulet till vänster på bilden ovan. Passet kontrollerades noggrant och de obligatoriska DDR-stämplarna med både datum och klockslag (!) dunkades in med den den typ av gamla metallstämplar som för tankarna till pistolskott. En association som inte kändes helt fjärran i sammanhanget. Bagaget gicks igenom och vi fick förklara varför vi skulle över till öst. En fråga som just då kändes i högsta grad berättigad. Samma procedur upprepades vid utresan. Ny kontroll, nya frågor och ännu fler stämplar. Pang!

Här tvingades man också växla in sina i öst så eftertraktade västslantar till 25 tämligen oanvändbara DDR-Mark. Ett uttryck som för övrigt var tabu i öst. Mark skulle det heta även där. Punkt. Men likheten med sina västliga motsvarigheter upphörde med namnet. Det visade sig för övrigt vara en utmaning att bli av med dessa i alla avseenden små sedlar och de fjäderlätta aluminummynten. Utbudet av affärer var minst sagt begränsat och restaurangnotorna inte särskilt höga. 

Efter att ha godkänts som turister i DDR:s huvudstad, fördes vi vidare över gränsen och fick passera muren intill det allt annat än välkomnande vakttornet. Och så stod vi där i Östberlin. En märklig känsla. Och en enorm kontrast mot den västra delen av staden. Så nära, men som vore det två universum. 

På västsidan, väl synlig för de östtyska gränsvakterna, hade någon satt upp en
väl tilltagen affisch för den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet.

Haus am Checkpoint Charlie.

Men mer om livet som turist i Östberlin i senare inlägg. Precis intill övergången på västsidan fanns - då som nu - museet Haus am Checkpoint Charlie. Utställningen var visserligen mindre, men inte desto mindre skrämmande. Snarare precis tvärtom, då den bistra, grymma och bisarra verklighet som museet skildrade bokstavligt talat väntade runt hörnet.