Muren

Det är en viss paradox att Berlins mest kända byggnadsverk knappt existerar längre. För trots att den varit borta i snart trettio år, sätter muren fortfarande sin prägel på staden. Att Berlin inte har ett utan tre centrum är ett av många exempel.

Muren restes 1961, mer om dess historia kommer i ett framtida inlägg. Den var inte bara en, utan två parallella murar som omgav ett stort landområde med patrullerande vakter. Stora områden revs för att lämna plats åt vakttorn, minor och taggtråd. Idag har många av dessa öde platser åter bebyggts och stadens sår läker mer och mer.

På några få ställen har delar av muren bevarats. Oftast som enskilda murblock, men vid East Side Gallery, sydost om Alexanderplatz finns flera hundra meter bevarade. Dess ena sida är dessutom vackert målad av olika inbjudna konstnärer.

East Side Gallery. Konstnärernas sida...

...och folkets grafittisida.

Bevarade mursegment på Leipziger Platz.

Än mer skrämmande blir historien vid Bernauer Straße. Här finns cirka 100 meter bevarat precis så som det såg ut. Från ett utsiktstorn på andra sidan gatan kan man se de två parallella murarna, vakttornet, patrullgatan och taggtråden. Otäckt, och svårt att föreställa sig även för den som sett det när det var på allvar.

Det bevarade murpartiet vid Bernauer Straße. Här syns tydligt att muren egentligen var två murar med ett landområde emellan. Där patrullerade vakter med hundar och delar av det var dessutom minerat.

Just Bernauer Straße har en speciell plats i historien. Gränsen gick utmed gatan, vilket gjorde att husen på den södra sidan låg i öst medan gatan låg i väst. Även om husen tömdes, var det många som tog sig över till väst här under den kaotiska tiden då muren byggdes. Även efter det och sedan husen rivits, grävdes många flykttunnlar just här. Dessa är markerade i marken och även andra minnen från murtiden finns kvar.

Det som då var mur är idag en vacker öppen långsträckt gräsmatta, en trevlig plats med nattsvart historia. Intill finns två utställningar om muren, den ena precis vid det bevarade murpartiet, den andra lite mer västerut, vid Nordbahnhof. Både är mycket sevärda och inte minst tänkvärda. I närheten, i Mauerpark, finns också en välbesökt loppmarknad Flohmarkt am Mauerpark, öppen söndagar sommartid.

Bevarat murparti vid Topographie des Terors. I bakgrunden det
som en gång var Nazitysklands luftfartsministerium. 

Ytterligare ett parti av muren finns utmed Niederkirchnerstraße, vid utställningen Topographie des Terrors som bara ligger några hundra meter från Checkpoint Charlie. Murens sträckning är idag utmärkt med gatstenar och minnesplattor. Du kan också ladda ner appen "Berlin Wall" där du kan läsa om murens historia, se bilder från förr, få tips om murrelaterade besöksmål och se exakt var den gick.

Minnesplatta i gatan där muren gick. Gatstenar markerar dess sträckning.

Hur tar jag mig hit?

East Side Gallery:  S-Bahn eller U-Bahn Warschauer Straße.
Bernauer Straße: U-Bahn Bernauer Straße.
Topographie des Terrors: U-Bahn Kochstraße/Checkpoint Charlie.eller Potsdamer Platz.

"Dem deutschen Volke"

Riksdagshuset med den moderna kupolen. Stängslet framför är bara tillfälligt, området framför är ett populärt besöksmål.

"Dem deutschen Volke" är devisen som pryder den enorma frisen. "Till det tyska folket" kan låta märkligt för en byggnad som restes som maktens boning i en tid när folkets röst sällan fick en möjlighet att göra sig hörd. Men historiens vägar är som alltid märkliga. För trots kejsardöme, diktatur, krig och delning har Berlins riksdagshus ändå på något sätt blivit mycket mer ett folkets palats än dess grundare sannolikt tänkt sig.

Faktum är att de år som arkitekten Paul Wallots massiva stenbyggnad från 1894 faktiskt fungerat som riksdagshus varit förhållandevis få. 1933 brann det i ett av det tidiga trettiotalets omtalade pyromandåd och förstördes invändigt. Branden var sannolikt anlagd av nazisterna och gav den nyvalde rikskanslern Adolf Hitler en förevändning att börja avveckla den unga demokratin.

Führern gillade aldrig den massiva gråbruna krokanen och lät istället uppföra ett nytt stramt rikskansli några kvarter söderut, mitt i det område som kom att bli nazisternas maktcentra. Det nödtorftigt renoverade riksdagshuset fick under kriget istället delvis tjänstgöra som provisoriskt barnsjukhus.

Kriget tog slut och staden klövs itu. Riksdagshuset hamnade på västsidan, bara några stenkast från gränsen och långt från Västberlins kommersiella centrum vid Kurfürstendamm och dess administrativa högkvarter i Schöneberg. I murens skugga bidade det svårt skadade huset sin tid. På femtiotalet revs dess karakteristiska kupol alltmedan resten av huset sakta men säkert återfick sitt forna utseende. Först 1971 öppnade det åter sina portar. Men riksdagen höll till i Bonn och dess föregångare i den forna huvudstaden fick nya användningsområden. Någon gång hölls enstaka politiska möten, men till största delen fungerade det som museum. Åter en folkets byggnad.

Det stympade riksdagshuset på åttiotalet. Kupolen var borta sedan länge.

1993 klev jag innanför de enorma portarna för första gången. Då inhyste det en utställning om Tysklands historia, men nya planer för den slumrande jätten hade redan dragits upp. Två år tidigare hade det beslutats att Berlin skulle bli det enade Tysklands huvudstad. Att Hitler ratat den gamla riksdagsbyggnaden underlättade säkert beslutet att der Reichstag åter skulle träda i tjänst i sitt ursprungliga syfte.

Mitt under den enorma byggboomen på nittioalet inleddes en omfattande restaurering och ombyggnad. Det mest utmärkande draget är den nya kupolen som ritades av ombyggnadens arkitekt, den brittiske stjärnarkitekten Norman Foster. Foster hade egentligen inte tänkt sig någon sådan, men gav till slut med sig efter påtryckningar. Resultatet blev en kompromiss. En hypermodern kupol i luftig modern stil i glas och speglar. Och trots stilkrocken omtyckt av de flesta. Faktiskt så till den milda grad att kupolen nog blivit en större ikon än huset självt.

Idag är maktens murar allt annat än slutna och Riksdagen ett av Berlins populärare besöksmål. De långa köerna ringlar runt entrén och den stora ytan framför byggnaden är ett populärt utflyksmål där människor samlas. Och husets devis som folkets hus är sannare än någonsin.

Att besöka riksdagshuset

Riksdagshuset kanske inte är nummer 1 på listan för förstagångsbesökaren. Men självklart värt ett besök ändå. Du kan följa med på guidade visningar inne i huset, men även kupolen är öppen för allmänheten. Här kan du ta en promenad uppför de slingrande gångarna ända upp i dess topp och därifrån avnjuta en imponerande utsikt. Tycker du att det är obehagligt med höjder? Jag vet hur det är. Ingen fara! Gångarna upp är breda och bjuder inte på någon avskräckande upplevelse. 

Inträdet är fritt, men du måste boka ditt besök i förväg på riksdagshusets hemsida. Se till att vara ute i god tid, i synnerhet om du besöker Berlin under sommaren. Det gamla monumentet blir nämligen allt populärare. 

Käfer - njut goda smaker på taket

Inte bara kupolen, utan även resten av taket är ultramodernt i skarp kontrast mot kejsartidens svulstiga riksdagshus. Här ligger restaurangen Käfer (som betyder ”nyckelpiga”, för övrigt även tyskarnas smeknamn på VW-bubblan). Lite dyrt, men absolut värt ett besök. Boka bord i tid - glöm inte att ha passet redo, de vill ha ditt passnummer - och upplev en härlig utsikt.

Restaurangens gäster har även tillträde till både kupolen och övriga Riksdagshuset, så det är ett bra, om än lite dyrt, sätt att slippa köerna. Själv var jag här en varm vårdag 2018 och kan intyga att arkitekturstilen med enorma glasfönster inte alltid är helt lyckad när solen ligger på. Men förutom det var det en häftig upplevelse både att njuta av utsikten och att vandra runt på den klassicistiska byggnadens stramt moderna tak.

Restaurang Käfer på taket. Och jo, det kan bli ordentligt varmt  innanför de enorma glasrutorna. Varma dagar när det inte
blåser, kan dock hela glasväggen öppnas.

Bayersk (jodå!) frukost på Käfer. Veteölen ingår i menyn!

Ultramoderna är också de nybyggda regeringskvarteren, ännu ett av Berlins många arkitektoniska möten. Förbundskanslerns eget kansli kallas i folkmun för "tvättmaskinen", jag lovar att du kommer att förstå varför.

I närheten, på Scheidemannstraße 1, finns en ganska modern, men välplacerad restaurangpaviljong med uteservering där man kan ta en pilsner eller en glass under parasollerna, titta på turisterna med riksdagshuset som fond och koppla av mellan upplevelserna.

Hypermodern arkitektur i regeringskvarteren.

Hur tar jag mig hit?

U-Bahn Bundestag eller buss 100. Tunnelbanan är en del av den nya U55 som är under uppbyggnad och som knyter ihop Alexanderplatz med Brandenburger Tor. Än så länge är bara sträckan Hauptbahnhof-Riksdagshuset-Brandenburger Tor öppen.

Det gravida ostronet

Förra inlägget handlade om Karl-Marx-Allee, Östberlins nyklassicistiska stolthet under femtiotalet. I väst såg byggnadskonsten föga överraskande något annorlunda ut. Modernismen - som senare även skulle nå över muren - hade redan staden i ett fast grepp. Ett av de mest extrema exemplen är Haus der Kulturen der Welt (Världskulturernas hus) som ligger vackert beläget vid Spree i Tiergarten, några hundra meter väster om riksdagshuset.

Byggnaden var från början Berlins kongresshall och medan paradallén i öst manifesterade vänskapen med Sovjetunionen, var detta ett lika konkret exempel på stadens västra dels nära koppling till USA. Den minst sagt oortodoxt utformade byggnaden som uppfördes åren 1956-57 ritades av den amerikanske arkitekten Hugh Stubbins och var en gåva från USA till Västberlin.

Dessvärre visade det sig att utformningen var mer avancerad än byggtekniken kunde klara av. I maj 1980 störtade taket in och en person omkom. Under en tid diskuterades en rivning, men byggnaden restaurerades och återinvigdes i samband med Berlins 750-årsjubileum 1987.

1989 fick byggnaden sitt nuvarande namn och är numera en mötesplats för olika kulturevenemang inom litteratur, bildkonst och dans och musik. Sommartid finns här två trevliga uteserveringar, en på en öppna platsen direkt utanför entrén (bilden ovan) och en strax nedanför vid flodstranden. En helt ny restaurang är dessutom under uppbyggnad.

Slå dig gärna ner en stund. Förutom att det råder ett skönt lugn, har området blivit en underbar internationell mötesplats. Här hör du språk från världens alla hörn och platsen lever faktiskt upp till byggnadens något pretentiösa namn.

Dess form väcker känslor. Själv kommer jag mest att tänka på Scandinavium i Göteborg, framför allt innan arenans klassiskt orange fasad målades över med trist grå färg. Berlinarna däremot, kallar huset "Die Schwangere Auster", "det gravida ostronet". Det är lätt att förstå varför. Och det värsta är att när man en gång hört smeknamnet, är det något svårt att se den märkliga byggnaden utan att få ett leende på läpparna.

Hur tar jag mig hit?

Buss 100 från t ex Alexanderplatz i öst eller stationen Zoologischer Garten i väst. Hållplats med samma namn som huset.

Östberlin deluxe

Åter från ännu ett besök i denna fantastiska stad är det dags att sortera alla nya intryck. Många kommer på den här bloggen så småningom, men vi börjar med en av Berlins största, men trots det lite mer okända, attraktioner: Karl-Marx-Allée. Östberlin deluxe.

Vad är då detta? Jo, efter andra världskriget började den nya DDR-regimen att återuppbygga östra Berlin. Landet styrdes fortfarande i princip från Sovjetunionen och för att hylla dess diktator på dennes 70-årsdag 1949, lät regimen i Östberlin foga samman Große Frankfurter Straße med Frankfurter Allee i stadsdelen Friedrichshain. Den nya spikraka gatan som ledde sydost från Alexanderplatz döptes föga oväntat till Stalinallee. Här skulle det unga DDR skapa en ordentlig paradgata där socialismens landvinningar skulle högtidlighållas. Men syftet var också att ersätta det stora antalet bostäder som förstörts under kriget.

Bygget påbörjades under femtiotalet. Och samtidigt som västvärlden var fullt rotad i modernismen, valde Östtyskarna en annan väg. Nyklassicism i Stalins anda var den förhärskande stilen och inspirationen hämtades främst från Moskva, till exempel från Gorkijgatan. I samband med avstaliniseringen döptes gatan om till sitt nuvarande namn. Vid återföreningen 1990 återfick delen öster om Frankfurter Tor sitt gamla namn och heter nu åter Frankfurter Allee.

Om du har det minsta intresse för DDR-tiden, är en promenad på gatan ett måste. För att inte slita ut sig i onödan - det är en bra bit att gå - rekommenderar jag att ta tunnelbanan, linje U5, från Alexanderplatz till Schillingstraße. Då kommer du dessutom att springa rakt på två byggnader som sticker ut från gatans övriga monumentala klassicism. Här tar vi ett tillfälligt skutt framåt i tiden, till sextiotalet. Främst - och i många nutida ögon också vackrast - är Kino International, som namnet antyder en biograf. Byggnaden uppfördes 1961-63 och är alltjämt använd i sitt ursprungliga syfte. Gå gärna runt huset och titta på den dekorerade sidorna!

Kino International. Än idag använd som bio.

Café Moskau. Missa inte Sputniksatelliten på hörnet och de fantastiska mosaikerna underst i bild! 

Ungefär mittemot Kino International ligger en annan sextiotalsskatt, Café Moskau ("Moskva"), ritat av samme arkitekt, Josef Kaiser. Under DDR-tiden var detta en av Östberlins mest renommérade krogar, men idag är det dessvärre mer sporadiskt använt. 

Strausberger Platz. Här börjar själva paraddelen av gatan som sträcker sig till Frankfurter Tor.
Längst ner till höger i bild skymtar en liten byst av Karl Marx själv.

Något österut, mitt i den enorma rondellen vid Strausberger Platz står idag en fontän, även den från sextiotalet och för övrigt ritad av Hermann Henselmann som även gjort fontänen vid Alexanderplatz. Och Henselmann dyker alldeles strax upp igen. Här stod tidigare en nära fem meter hög bronsstaty av Stalin, som dock togs ner 1961 i samband med att gatan döptes om. 

På Strausberger Platz östra sida formar två lite högre hörnhus en portal. Det är här det börjar. Lyft blicken och förundras av den bombastiska arkitektur som tyskarna kallar för "Zuckerbäckerstil", Sockerbagarstil. Du kommer att förstå varför. 

Den strikta klassicismen för emellanåt tankarna till nazitidens byggnadsverk.
Gatlyktornas utformning gör inte parallellen mindre tydlig. 

Fortsätt österut och förundras över överdådet och den massiva storslagenheten. Oavsett vad man tycker är det svårt att förbli oberörd. Titta närmare på husen. Vid en första anblick ser de ut att vara putsade, men är i själva verket klädda med miljontals kakelplattor. Några är till och med inklädda med nät för att skydda förbipasserande från nedfallande plattor.

Det ena komplexet överträffar det andra. Så var också tanken, Östberlins ledande arkitekter tävlade om att få rita de förnämsta husen i staden. I klassiska Café Sibylle på nummer 72 finns en utställning om gatans tillkomst. Här kan du också få se ena örat och en del av mustaschen på den rivna Stalinstatyn! 

Café Sibylle bjuder på avkoppling under långpromenaden
utmed gatan. Här kan du även se en utställning om gatans historia.

Stalins öra och mustasch på Café Sibylle.

Karl-Marx-Buchhandlung. Dessvärre numera stängt.

Karl-Marx-Buchhandlung var tidigare Östberlins största bokhandel, men är numera nedlagd. Skylten finns kvar, men inuti är det idag kontor. Det är förresten här som slutscenen i den Oscarsbelönade filmen "De andras liv" utspelas. En film som är ett måste för den som vill få en bild av livet bakom muren.

Karl-Marx-Allee bjuder inte direkt på något sprudlande folkliv. Visst finns här affärer och restauranger, vissa med anor från DDR-tiden, men mest är det en genomfartsled för berlinare som tar sig österut i staden med bil, cykel - se för guds skull upp för alla vilda cyklister som i hög fart susar förbi på cykelbanan - och med tunnelbanan under gatan. Men jämfört med övriga staden är utbudet 

ganska magert. På nummer 93 finns åtminstone en Biergarten som du kan slå dig ner på. Om den råkar vara stängd (som den var när jag var där förra veckan) eller om det är vinter, finns även ett par caféer och restauranger.

Ett udda inslag är det dataspelsmuseum som finns på nummer 93A. Perfekt om du som i mitt fall har med en sextonåring som ännu inte riktigt har lärt sig uppskatta realsocialismens arkitektur. Gör gärna ett stopp här. Här finns nostalgi även för de som lämnat gamingvärlden. Men mer om museet i ett kommande inlägg.

Café Kosmos.

Mot lutet av gatan dyker plötsligt ännu en främmande sextiotalsfågel upp. Rymdtemat från Café 

Moskau återkommer i biografen Kosmos från 1962. Även den ritad av Josef Kaiser. Men uppehållet i den stalinistiska klassicismen är kort. Strax efteråt följer gatans klimax; Hermann Henselmanns dubbeltorn vid Frankfurter Tor. Om du vandrat runt i centrala Berlin kanske du tycker att de ser bekanta ut? Det stämmer. Henselmann hämtade tämligen oblygt sin inspiration från de franska och tyska kyrkorna vid Gendarmenmarkt. 

Frankfurter Tor. Inspirationen från Gendarmenmarkts kyrkor märks tydligt.

Efter Frankfurter Tor fortsätter paradgatan ytterligare något kvarter innan den tämligen omärkt övergår i mer vardaglig bebyggelse. Men när du går här kommer du ändå att märka att något har hänt. För när den bombastiska klassicismen tar slut, tar plötsligt folklivet vid. Känslan är märklig. Men väldigt tydlig.

Fortsätt gärna en bit till, till U-Bahn Samaritenstraße och ta tunnelbanan tillbaka till Alexanderplatz. Här väntar mer av den östtyska regimens paradprojekt. Men mer om det i ett senare inlägg. Och mer om Karl-Marx-Allee kommer också. Denna märkliga sevärdhet har mer att berätta.

Hur tar jag mig hit?

U-bahn Schillingstraße, alternativt U-Bahn Samaritenstraße om du väljer att gå gatan från öster till väster.