Östberlin deluxe

Åter från ännu ett besök i denna fantastiska stad är det dags att sortera alla nya intryck. Många kommer på den här bloggen så småningom, men vi börjar med en av Berlins största, men trots det lite mer okända, attraktioner: Karl-Marx-Allée. Östberlin deluxe.

Vad är då detta? Jo, efter andra världskriget började den nya DDR-regimen att återuppbygga östra Berlin. Landet styrdes fortfarande i princip från Sovjetunionen och för att hylla dess diktator på dennes 70-årsdag 1949, lät regimen i Östberlin foga samman Große Frankfurter Straße med Frankfurter Allee i stadsdelen Friedrichshain. Den nya spikraka gatan som ledde sydost från Alexanderplatz döptes föga oväntat till Stalinallee. Här skulle det unga DDR skapa en ordentlig paradgata där socialismens landvinningar skulle högtidlighållas. Men syftet var också att ersätta det stora antalet bostäder som förstörts under kriget.

Bygget påbörjades under femtiotalet. Och samtidigt som västvärlden var fullt rotad i modernismen, valde Östtyskarna en annan väg. Nyklassicism i Stalins anda var den förhärskande stilen och inspirationen hämtades främst från Moskva, till exempel från Gorkijgatan. I samband med avstaliniseringen döptes gatan om till sitt nuvarande namn. Vid återföreningen 1990 återfick delen öster om Frankfurter Tor sitt gamla namn och heter nu åter Frankfurter Allee.

Om du har det minsta intresse för DDR-tiden, är en promenad på gatan ett måste. För att inte slita ut sig i onödan - det är en bra bit att gå - rekommenderar jag att ta tunnelbanan, linje U5, från Alexanderplatz till Schillingstraße. Då kommer du dessutom att springa rakt på två byggnader som sticker ut från gatans övriga monumentala klassicism. Här tar vi ett tillfälligt skutt framåt i tiden, till sextiotalet. Främst - och i många nutida ögon också vackrast - är Kino International, som namnet antyder en biograf. Byggnaden uppfördes 1961-63 och är alltjämt använd i sitt ursprungliga syfte. Gå gärna runt huset och titta på den dekorerade sidorna!

Kino International. Än idag använd som bio.

Café Moskau. Missa inte Sputniksatelliten på hörnet och de fantastiska mosaikerna underst i bild! 

Ungefär mittemot Kino International ligger en annan sextiotalsskatt, Café Moskau ("Moskva"), ritat av samme arkitekt, Josef Kaiser. Under DDR-tiden var detta en av Östberlins mest renommérade krogar, men idag är det dessvärre mer sporadiskt använt. 

Strausberger Platz. Här börjar själva paraddelen av gatan som sträcker sig till Frankfurter Tor.
Längst ner till höger i bild skymtar en liten byst av Karl Marx själv.

Något österut, mitt i den enorma rondellen vid Strausberger Platz står idag en fontän, även den från sextiotalet och för övrigt ritad av Hermann Henselmann som även gjort fontänen vid Alexanderplatz. Och Henselmann dyker alldeles strax upp igen. Här stod tidigare en nära fem meter hög bronsstaty av Stalin, som dock togs ner 1961 i samband med att gatan döptes om. 

På Strausberger Platz östra sida formar två lite högre hörnhus en portal. Det är här det börjar. Lyft blicken och förundras av den bombastiska arkitektur som tyskarna kallar för "Zuckerbäckerstil", Sockerbagarstil. Du kommer att förstå varför. 

Den strikta klassicismen för emellanåt tankarna till nazitidens byggnadsverk.
Gatlyktornas utformning gör inte parallellen mindre tydlig. 

Fortsätt österut och förundras över överdådet och den massiva storslagenheten. Oavsett vad man tycker är det svårt att förbli oberörd. Titta närmare på husen. Vid en första anblick ser de ut att vara putsade, men är i själva verket klädda med miljontals kakelplattor. Några är till och med inklädda med nät för att skydda förbipasserande från nedfallande plattor.

Det ena komplexet överträffar det andra. Så var också tanken, Östberlins ledande arkitekter tävlade om att få rita de förnämsta husen i staden. I klassiska Café Sibylle på nummer 72 finns en utställning om gatans tillkomst. Här kan du också få se ena örat och en del av mustaschen på den rivna Stalinstatyn! 

Café Sibylle bjuder på avkoppling under långpromenaden
utmed gatan. Här kan du även se en utställning om gatans historia.

Stalins öra och mustasch på Café Sibylle.

Karl-Marx-Buchhandlung. Dessvärre numera stängt.

Karl-Marx-Buchhandlung var tidigare Östberlins största bokhandel, men är numera nedlagd. Skylten finns kvar, men inuti är det idag kontor. Det är förresten här som slutscenen i den Oscarsbelönade filmen "De andras liv" utspelas. En film som är ett måste för den som vill få en bild av livet bakom muren.

Karl-Marx-Allee bjuder inte direkt på något sprudlande folkliv. Visst finns här affärer och restauranger, vissa med anor från DDR-tiden, men mest är det en genomfartsled för berlinare som tar sig österut i staden med bil, cykel - se för guds skull upp för alla vilda cyklister som i hög fart susar förbi på cykelbanan - och med tunnelbanan under gatan. Men jämfört med övriga staden är utbudet 

ganska magert. På nummer 93 finns åtminstone en Biergarten som du kan slå dig ner på. Om den råkar vara stängd (som den var när jag var där förra veckan) eller om det är vinter, finns även ett par caféer och restauranger.

Ett udda inslag är det dataspelsmuseum som finns på nummer 93A. Perfekt om du som i mitt fall har med en sextonåring som ännu inte riktigt har lärt sig uppskatta realsocialismens arkitektur. Gör gärna ett stopp här. Här finns nostalgi även för de som lämnat gamingvärlden. Men mer om museet i ett kommande inlägg.

Café Kosmos.

Mot lutet av gatan dyker plötsligt ännu en främmande sextiotalsfågel upp. Rymdtemat från Café 

Moskau återkommer i biografen Kosmos från 1962. Även den ritad av Josef Kaiser. Men uppehållet i den stalinistiska klassicismen är kort. Strax efteråt följer gatans klimax; Hermann Henselmanns dubbeltorn vid Frankfurter Tor. Om du vandrat runt i centrala Berlin kanske du tycker att de ser bekanta ut? Det stämmer. Henselmann hämtade tämligen oblygt sin inspiration från de franska och tyska kyrkorna vid Gendarmenmarkt. 

Frankfurter Tor. Inspirationen från Gendarmenmarkts kyrkor märks tydligt.

Efter Frankfurter Tor fortsätter paradgatan ytterligare något kvarter innan den tämligen omärkt övergår i mer vardaglig bebyggelse. Men när du går här kommer du ändå att märka att något har hänt. För när den bombastiska klassicismen tar slut, tar plötsligt folklivet vid. Känslan är märklig. Men väldigt tydlig.

Fortsätt gärna en bit till, till U-Bahn Samaritenstraße och ta tunnelbanan tillbaka till Alexanderplatz. Här väntar mer av den östtyska regimens paradprojekt. Men mer om det i ett senare inlägg. Och mer om Karl-Marx-Allee kommer också. Denna märkliga sevärdhet har mer att berätta.

Hur tar jag mig hit?

U-bahn Schillingstraße, alternativt U-Bahn Samaritenstraße om du väljer att gå gatan från öster till väster.