Farbror Erichs lampbod

Palast der Republik en disig novembermorgon i mitten av åttiotalet med den väskbärande skribenten i bildens vänstra hörn.

Det delade Berlins östra halva var också DDR:s huvudstad. Något man tydligt ville profilera genom att i tid och otid kalla staden "Berlin - Hauptstadt der DDR" på allt från vägskyltar till vykort. En huvudstad ska förstås ha ett ståtligt säte för landets parlament, men dessvärre för den unga kommunistiska staten hade det gamla riksdagshuset hamnat på västsidan. Därför fick den nybildade republikens styrande söka sig en ny hemvist.

Den omfattande uppbyggnaden av landet efter kriget, kombinerat med Sovjetunionens krav på rejäl upprustning gjorde att kassakistan var alltför skral för att även räcka till en ny parlamentsbyggnad. Socialrealismens banérförare fick därför hålla till godo med att i tjugo års tid inhysas i ett tillfälligt riksdagshus i Langenbeck-Virchow-Haus vid Alexanderplatz för att sedan under sex års tid hålla till i kongresshallen i samma område.

Men efter ett ekonomiskt habilt sextiotal ansåg sig DDR äntligen ha råd att uppföra en maktens boning och monument. 1976 invigdes den unga statens nya stolthet: Palast der Republik. En dröm i glas, betong och, skulle det senare visa sig, asbest. Fasaderna prydde av bländvit Ekebergsmarmor som välvilligt levererades från marmorbrottet i Glanshammar utanför Örebro.

Att klämma in en så enorm byggnad i centrala Berlin hade varit en utmaning om det inte varit för att tomten sedan länge stod tom. Här stod nämligen preussarnas gamla stadsslott som revs, eller snarare sprängdes, redan 1950.

Men Palast der Republik var inte bara de styrandes borg. Den fungerade även som ett kulturhus med konsertsal, kongresshall, restauranger, caféer, en bowlinghall(!) och till och med ett diskotek! Den väldiga foajén lystes upp av hundratals lampglober, vilka i folkmun gav huset smeknamnet "Farbror Erichs lampbod", som syftade på kommunistpartiets och statens ledare, den extremt okarismatiske Erich Honecker.

Palast der Republik efter murens fall i början av nittiotalet då ett tillfälligt tivoli höll till framför entrén.

1983 besökte jag själv palatset. Just alla dessa lampor var det bestående minnet, liksom en oväntat vänlig stämning. Det var folk överallt och huset kändes betydligt mer välkomnande invändigt än utvändigt. Trots det var det väl inget som direkt imponerade på en sextonåring från Sverige. Men så här i efterhand är jag ändå glad att jag tittade in. För tjugo år senare var den socialistiska republikens kronjuvels saga nämligen all.

Ironiskt nog kom historien att upprepa sig. För än en gång kom en riven monumentalbyggnad att ersättas av en nytt monument. Här återuppförs just nu en kopia av det gamla stadsslottet, som under namnet Humboldt-Forum kommer att stå klart 2020. Men mer om detta märkliga projekt i ett senare inlägg.

Trots husets delvis mörka historia var rivningen inte okontroversiell. För östberlinarna stod palatset för betydligt mer än kommunistiskt förtryck och många hade gott om glada minnen härifrån. Officiellt skedde rivningen på grund all den asbest som gömde sig bakom de bländvita marmorfasaderna, men i stadens östra halva menade många att detta bara var ett svepskäl.

På senare år har beslutet att skicka Palast der Republik till arkitekturens himmel åter blivit aktuellt. Detta då framtiden för den samtida och snart oanvända kongressbyggnaden ICC i väst börjat diskuteras. Någon rivning är inte aktuell, utan istället talas om K-märkning. Något som åter väckt debatten om huruvida Västberlins historia är mer värd än Östberlins. Och så vaknar åter spänningarna mellan "wessis" och "ossis" tre decennier efter murens fall.