Berlin för nybörjare: Grundkurs del 2

Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche. Västberlins mest kända landmärke.

I förra inlägget gav jag förslag på hur du som är förstagångsbesökare kan ta dig an Berlin. Läser inlägget igen och inser att det nog säger en del om mitt sätt att besöka städer (och nu menar jag inte bara Berlin). Det är rätt mycket att hinna med på en dag. Så du som tycker att typ 30 000 steg om dagen kanske är lite i mastigaste laget kan ju med fördel dela upp tipsen på två dagar. Jaså, du hade redan förstått det...? Nåja. Dags att vandra vidare. För dag 2 är det dags att upptäcka det som en gång var Västberlins myllrande centrum.

Lördag: I hjärtat av Västberlin

Västberlin, denna märkliga historiska parentes, är ett kapitel för sig. Ett kapitel som jag kommer att återkomma till i framtida inlägg. Fram till 1989 var det hit som större delen av de ganska begränsade turistströmmarna till den delade staden sökte sig. Och även om Östberlins forna centrum i Mitte numera tagit över som turistmagneten nummer ett, är det fortfarande väst som gäller för den som vill uppleva känslan av internationell metropol.

Du börjar dagen med att ta tunnelbanan till Wittenbergplatz. De flesta av Berlins tunnelbanestationer är rätt anonyma hål i gatan, men här möts du av en praktfull sekelskiftesbyggnad med riktigt vacker interiör. Stationen är en av många som ritades ritades av svensken Alfred Grenander och klarade sig undan Andra världskriget med blotta förskräckelsen. Grenander har för övrigt fått ge namn åt ett café strax intill, Caféhaus Grenander. Väl uppe ur underjorden kliver du ut på Tauentzienstraße och möts direkt av stadens shoppingtempel numero uno: KaDeWe.

KaDeWe i julkostym. Tyskarna gillar julpynt.

Shopping i kubik

KaDeWe, eller Kaufhaus des Westens som är den väldiga byggnadens fullständiga namn (tyskarna älskar förkortningar av den här typen) är Europas näst största varuhus efter Harrod's i London. Mest berömd är delikatessavdelningen på översta våningen. Vandra runt och förundras över överdådet. Och fundera gärna på vem som egentligen handlar middagsmaten här. Uppenbarligen är det många, trots priserna. Korvavdelningen är för övrigt ett eget kapitel. Om du till äventyrs skulle tvivla på att Tyskland är korvens förlovade land, kan du sluta fundera här.

Tauentzienstraße övergår snart i Berlins mest berömda shoppinggata: Kurfürstendamm. Eller Ku'damm som berlinarna säger. Här avlöser varuhus och butiker varandra i ett eldorado för den shoppingsugne. Och de är många, inga trottoarer i Berlin är i närheten av att vara så överbefolkade som de som flankerar kurfurstens långa gata. Kanske inte så inspirerande, men en historisk plats i sig är Europa-Center, Berlins första shoppinggalleria och på sätt och vis Västs svar på Berlinmuren. Komplexet var det första i en lång rad nybyggen då den plötsligt instängda västra stadshalvan tvingades skapa sig ett nytt centrum.

Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche och jul året om

Mitt i kommersialismen stöter du plötsligt på något helt annat. Ruinen av den jättelika kyrkan Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, en sönderbombad kyrka som bevarats som ett minne av Andra världskriget. Kyrkan består egentligen av två kyrkor, dels ruinen av den ursprungliga kyrkan från 1890-talet, som är öppen för besök, dels en modern kyrka som invigdes 1961. Men mer om denna berlinska ikon i ett kommande inlägg.

Den breda gatan delas av i mitten av bland annat en långsträckt gräsmatta. Här står en skulptur som för tankarna till finns en massa krökta rör som sticker upp ur jorden. Skulpturen kom till under åttiotalet, mot slutet av den delade tiden, och symboliserar hur den delade staden ändå hänger ihop.

Jag överlåter åt dig att själv upptäcka det massiva shoppingutbudet, men kan inte låta bli att ge dig ett tips. För du får helt enkelt inte missa Käthe Wohlfahrt. Butiken där det är julafton året om. Och vilken julafton sen! Här finns tjusiga julgranskulor och annat elegant pynt. Men roligast är avdelningen med... ja, ska vi säga, lite udda, julgranskulor. Vad sägs om en jultaco? Eller en julgranskula i form av Berlins riksdagshus. Och nog har du innerst inne alltid drömt om att pryda din gran med en liten hängande avokado? 

En glimt av de mer absurda delarna av Käthe Wohlfahrts julutbud.

Shoppingen tar på krafterna och det börjar kurra i magen. Kanske klämmer du en currywurst vid någon av Imbiss-kioskerna. Eller också är det dags för något mer rejält. Skippa då turistfällorna utmed gatan och ta en promenad norrut till de betydligt mer stillsamma kvarteren runt Savignyplatz. Här hittar du restauranger från alla världens hörn. Men vi är ju ändå i Berlin, så varför inte testa något riktigt berlinskt på klassiska Dicke Wirtin?

Charlottenburgs slott

Efter lunchen är du kanske mätt även på shoppingupplevelser? Och söker något lite mer kulturellt och historiskt? Ta då bussen till slottet Charlottenburg, det väldiga stadspalats som givit hela stadsdelen dess namn. Det väldiga - framför allt breda - slottet med sin vidsträckta park kommer förstås att bli ämnet för ett kommande inlägg. I väntan på det upplever du palatset på egen hand, utan bloggens tips. Jag har nämligen själv aldrig varit inne i slottet, bara utanför. Märkligt nog eftersom historia och slott hör till mina stora intressen. Bättring utlovas inom en inte alltför avlägsen framtid.

Charlottenburgs slott, vaktad av kurfursten Friedrich Wilhelm av Brandenburg.

Dagen går mot sitt slut. Dags för middag. Är det sommar lockar kanske någon av alla serveringarna vid Viktoria-Luise-Platz, strax söder om Ku'damm. Gör väder eller årstid att utemöbler inte känns alltför lockande, kanske du återvänder till kvarteren runt Savignyplatz. Se bara till att det inte blir för många öl under kvällen. Att området kallas "Savignydreieck" ("Savignytriangeln"), syftar inte bara på dess form, utan även på Bermudatriangeln då mången överförfriskad restauranggäst lyckats förirra bort sig i det mysiga myllret av gator.

Själv tar du det förstås lugnt med ölen och avnjuter en härlig middag. I morgon väntar nya upplevelser. Men de tar vi i del 3. 

Nästa gång: Del 3: Morgonmys i Prenzlauer Berg och lunchhäng vid Alex

Berlin för nybörjare: Grundkurs del 1

"Jag ska resa till Berlin, har du några tips". Så kan det låta emellanåt - alldeles för sällan om du frågar mig - när reslystna vänner hör av sig. Jag är förstås inte nödbedd och brukar överösa de blivande Berlinresenärerna med allsköns förslag.

Det finns förstås tusen och åter tusen sätt för förstagångsresenären att ta sig an en stad som Berlin . Men som i alla städer finns ändå de där attraktionerna "som man ska se". Kanske inte så mycket för att man måste, snarare för att de symboliserar staden. Och att det skulle kännas lite konstigt att inte ha sett dem.

Så här kommer mina tips till dig som ska göra din första resa till Berlin. Jag tänker mig att det är en långweekend, ankomst fredag och avresa måndag.

Okej? Redo? Då kör vi!

Brandenburger Tor.

Fredag: Historievandring i Mitte

Den här gången tänker jag mig att du reser med flyg. För även om tågförbindelserna gradvis blir bättre, är flyg fortfarande det vanligaste sättet att resa från Sverige. Oavsett om du landar på Tegel eller Schönefeld kommer du att bli förvånad. Antagligen förväntar du dig att huvudstaden i Europas ledande ekonomiska stormakt ska ha en rejält flådig flygplats. Men den nya storflygplatsen Brandenburg väntar fortfarande på att öppnas, och än så länge är det de gamla Västberlin- och Östberlinflygplatserna som gäller. 

Den här gången landar du på Tegel. Efter att ha hämtat väskorna beger du dig till terminal A och trafikbolaget BVG:s infocenter för ditt första möte med den något kärva berlinska serviceandan. Eller också väljer du den gula biljettautomaten. Kanske inte lika kul, men en enkelresa in till stan kostar 2:80 Euro oavsett var du köper den. Med biljetten redo vandrar du mot bussen strax utanför terminalentrén. Naturligtvis kommer du ihåg att stämpla den på bussen. Annars kan du få problem i stämplarnas och de svårflirtade biljettkontrollanternas förlovade land.

Kalla kriget till lunch

Efter att du befriat dig från ditt bagage på hotellet är du antagligen hungrig. Samtidigt vill du inte slösa bort onödig tid, du ska ju upptäcka staden där historien ständigt gör sig påmind. Var lugn. Svaret på dina bryderier heter Ständige Vertretung och ligger på Schiffbauerdamm 8 nära Friedrichsstraße station. 

Restaurang Ständige Vertretung med hela tyska efterkrigshistorien på väggarna.

Inredningen är en grundkurs i tysk-tysk efterkrigshistoria och menyn genuint tysk. Kanske väljer du redan nu att testa stadens nationalrätt currywurst, eller "Altkanzlerfilet" som det står på menyn. Såvida du inte faller för frestelsen att prova på Flammkuchen, tyska smördegspizzor. Blodkorven gör sig dock bättre på menyn än tallriken.

Mätt och belåten börjar du någon timme senare botanisera bland attraktionerna. Du behöver inte gå långt. På andra sidan floden ligger Tränenpalast, "Tårpalatset" vid Friedrichsstraße station. Hit kom de västtyska besökare som reste med tåg till Östberlin - det är nämligen där du befinner dig just nu.  Namnet kommer av alla de avsked som ägde rum just här. Huset rymmer en utställning som ger dig en bra introduktion till det märkliga livet i den delade staden.

Selfiefrossa vid Brandenburger Tor

Efter denna lilla aperetif är det dags att börja avverka de stora turistmålen. Du fortsätter längs Friedrichstrasse och svänger in på Berlins paradgata nummer 1: Unter den Linden. Efter några hundra meters promenad når du stadens turistsamlingspunkt och selfieställe nummer 1: Brandenburger Tor. 

Selfiefrossa vid Brandenburger Tor. Lätt hänt.

Här är det bara att följa strömmen. Fotografera, ta den där selfien, studera folklivet och gör sedan det som var en omöjlighet för lite drygt trettio år sedan: Gå genom porten över till det forna Västberlin. Ytterligare några hundra meter västerut ligger Riksdagshuset. Passa på att ta en titt, besöket inuti får vänta till nästa gång. Istället vandrar du söderut mot stadens mest tänkvärda plats.

Vid historiens avgrund

Förintelsemonumentet är ett stort område fyllt av rektangulära stenblock som egentligen inte kan raskas förbi i en sådan här text. Ta dig tid. Upplev monumentets kraft. Leta upp ingången till besökscentrumet under jord. Upplev den fasansfulla historien. Den får aldrig glömmas. 

Bara ett stenkast från monumentet ligger den plats där Hitlers bunker en gång låg. Bunkern är stängd och ligger idag under ett stort bostadsområde från DDR-tiden, men på Gertrud-Kolmar-Straße finns en informationstavla. Du stannar till, försöker ta in det vansinne som en gång rådde just här. Det är svårt. 

Förintelsemonumentet med Potsdamer Platz och dess höghus i bakgrunden. 

Jakten på den försvunna muren

Kontraster är Berlins adelsmärke. Efter några minuters promenad kommer du fram till Potsdamer Platz och Leipziger Platz. En stor öde grusplan under den delade tiden som de senaste trettio åren, förvandlats till ett litet stycke New York. 

Mitt på Leipziger Platz fångar plötsligt några färgglada betongbitar din uppmärksamhet. Där är den ju? Eller är det den? Nyfikenheten väcks och det är hög tid tid att ställa sig den obligatoriska förstagångsturistfrågan: Var gick egentligen muren? Och finns det något kvar? 

Rest av muren utmed Niederkirchnerstrasse. I bakgrunden Finansministeriet, en gång Görings luftfartsministerium. 

På fråga B är svaret ja, på några ställen. Och på fråga A rekommenderas appen Berlin Wall där du kan se exakt hur sträckningen såg ut. Men vad är väl en digital mur? Du vill såklart se den i verkligheten. Du fortsätter söderut utmed Wilhelmsstrasse. Den stora grå byggnaden på höger sida ser något hotfull ut. Skenet bedrar inte. Det väldiga komplexet byggdes som Görings luftfartsministerium och är en av få byggnader från nazitidens regim som alltjämt används. Idag är det Tysklands finansministerum. Strax intill dyker den så upp. Grå, något sönderslagen, men alltjämt lättigenkännlig. Här, på Niederkirchnersstraße, finns några hundra meter bevarade. Intill finns ännu ett dokumentationscentrum, Topographie des Terrors, om nazisternas brutala illdåd.

Du fortsätter utmed resterna av muren, vidare mot Kalla Krigets symbol nummer 1: Checkpoint Charlie. Här, vid den forna gränsövergången myllrar det åter av turister som fotograferar den ikoniska skylten (det är en kopia) eller tar selfies med de utklädda amerikanska gränsvakterna (de tar betalt). Men du är inte intresserad av att bli förevigad, du vill veta mer om muren och betalar därför den dyra entrén till Mauermuseum precis intill "vakternas" lilla kur.   

För två Euro kan du få bli fotograferad
tillsammans med dessa två herrar.

Utställningen är både omfattande, dramatisk och i ärlighetens namn lite i mesta laget för den som vill läsa alla texter. Efter någon timme börjar en viss historiemättnad infinna sig och du lämnar både museet och området och följer Friedrichstraße norrut för att återvända till Unter den Linden.

Där står pelarna på rad

Väl framme viker du av österut och möter en kakafoni av antika pelare, statyer och dekorerade fasader i de obligatoriska bruna nyanserna. Humboldtuniversitet, Neue Wache, idag en minnesplats för krigets offer, Historiska museet, Domkyrkan och störst - och märkligast - av allt: Det återuppbyggda stadsslottet Humboldtforum. Det är nästan klart enligt planen ska det öppna under 2020, så du får hålla dig ett tag till. 

Norr om Domkyrkan, på den lilla ön Museumsinsel, väntar fler Berlin-måsten. Men just idag får det räcka med museer. Fötter och huvud behöver en stunds vila och du hoppar på en av Berlins alla gula bussar och återvänder till ditt hotellrum. På kvällen äter du middag någonstans nära ditt hotell, att hitta bra restauranger är aldrig svårt i Berlin. Men lägg dig tidigt. I morgon väntar nya upplevelser.

Del 2, Lördag i Västberlin

Från makadam till McDonald's

Ingen annan plats symboliserar Berlins skiftande öden så mycket som Potsdamer Platz. Före andra världskriget var detta en av Europas mest trafikerade platser och metropolen Berlins stadens myllrande mittpunkt. Efter kriget en sönderbombad, öde grusplan som klövs itu av muren för att idag åter vara ett av stadens centrum.

Men låt oss ta det från början. Torget som ligger strax söder om Brandenburger Tor anlades på 1700-talet. På den tiden låg det egentligen utanför stadsmuren, vid porten mot Potsdam. Intill ligger än idag ännu ett torg, Leipziger Platz, då Berlins västra utpost.

Här byggdes stadens första järnvägsstation och på 1920- och 30-talet blev Potsdamer Platz den snabbt växande stadens absoluta centrum. Här möttes fem stora vägar och här uppfördes Berlins och hela Europas första trafikljus på tjugotalet, ett grönt femkantigt torn som bemannades av en herre som manuellt tryckte fram röda eller gröna signaler. Idag står en replika av det ursprungliga tornet strax intill stationen.

Potsdamer Platz mot Leipziger Platz 1983. Det är svårt att förstå att detta är samma plats som på förra bilden, dock tagen från andra hållet. När jag tog bilden stod jag ungefär i mitten av bilden ovan med ryggen mot Kollhoff Tower.

Kriget kom och de allierades bombplan svepte bort nästan varenda byggnad i området. När Berlin delades upp kom Potsdamer Platz att hamna mitt i skärningspunkten mellan de amerikanska och brittiska sektorerna i Västberlin och den sovjetiska sektorn i Östberlin. Sedan ruinmassorna schaktats bort lämnades platsen tom och öde och när muren restes blev hela området konserverat som ett enda stort ingenmansland. En märklig öde plats mitt i en märklig stad, bland annat skildrad i Wim Wenders filmepos "Himmel över Berlin" från 1987. Jag var själv där ett par gånger på åttiotalet och förundrades tillsammans med åtskilliga busslaster turister över den delade stadens kanske mest udda plats. Att den konkurrensen var hård behöver väl knappast tilläggas.

Ytterligare en bild från 1983. Sällan har väl en återvändsgränd-skylt känts mer överflödig.

Efter murens fall hamnade Potsdamer Platz och Leipziger Platz åter mitt i både stadens och händelsernas centrum. Stora ödetomter mitt i en europeisk huvudstad var naturligtvis ett hett eftertraktat byte på fastighetsmarknaden och bara några år in på nittiotalet var detta Europas i särklass största byggarbetsplats.

En kopia av Europas första trafikljus. Originalet tillverkades av Siemens.

Utsikten från Kollhoff Tower

Idag är Potsdamer Platz alltjämt en säregen upplevelse. Fast då på ett helt annat sätt än förr murens fall. De nya byggnader som fyller kvarteren känns betydligt mer New York än Berlin. Mest iögonfallande är de tre skyskraporna, Forum Tower, Kollhoff Tower och Bahn Tower (jo, de har faktiskt engelska namn vilket fortfarande är något udda i Berlin).

I den mittersta, Kollhoff Tower, finns Europas snabbaste hiss upp till utsiktsplattformen Panoramapunkt på 100 meters höjd. Det kostar en slant, men bit ihop,för det kan det vara värt. Uppe i toppen finns dessutom en skärmutställning om Berlins historia. Utsikten över den platta staden är fantastisk, och förutom de klassiska sevärdheterna kan man se en annan av Berlins till synes oändliga utsiktsplatser, Die Welt-ballongen, där modiga besökare kan få några minuters luftfärd, dock fast förankrade i marken. Om du hör till den modiga typen och vill upp i ballongen och se Berlin från  meters höjd, ska du bege dig till korsningen Zimmerstraße/Wilhelmstraße. Vi andra nöjer oss med utsikten från skyskrapan.

Ballongen är sponsrad av tidningen med samma namn som ägs av det mäktiga Berlinbaserade Axel Springer-förlaget, vars enorma huvudkontor ligger inte långt därifrån. Förlaget är annars mest känt för dagstidningen Bild, vars journalistik får svenska kvällstidningar att framstå som akademiska avhandlingar och som står i bjärt kontrast till övrig tysk dagspress som mer känns som Dagens Nyheter anno 1972. Mest på gott, ska tilläggas.

Sony Centers minst sagt avancerade tak.

Granne med Kollhoff Tower ligger häftiga Sony Center, värt ett besök bara för arkitekturen – glöm inte att vända blicken uppåt. Men här finns även flera restauranger och upplevelsecentra med 3D-biografer bland annat. Vid entrén till det stora inomhustorget ligger den märkliga Kaisersaal. Det är en rest av anrika, men numera försvunna Hotel Esplanade, där en del av det gamla huset byggts in i det nya och glasats in på ett lätt bisarrt sätt. Som ett 1800-talsdockskåp i naturlig storlek.

Queerfestival i juli 2016. Häftigt. Viktigt. Och väldigt berlinskt. 

Potsdamer Platz är en given plats för olika evenemang som marknader och festivaler, allt från traditionella julmarknader till den årliga queerfestivalen i juli. Båda är värda ett besök, även om de är vitt skilda evenemang tycks det berlinska upplägget för en festival alltid vara samma i grunden, oavsett om det är en julmarknad, en queerfest, en musikfestival eller ett förstamajfirande: Mattält efter mattält där det grillas korv, slevas upp kebab och hälls upp stora mängder öl alltmedan berlinare och turister samlas och har det trevligt och lyssnar på underhållning från en scen.

På Leipziger Platz fortsätter nittiotalsarkitekturen i amerikansk stil. Här finns bland annat Mall of Berlin, en ny glassig galleria och Spionmuseet Deutsches Spionagemuseum som berättar historien om hur Berlin var spioneriets huvudstad under Kalla Kriget.

Området är intressant och en dröm för den shoppingsugne. Men ger lätt en överdos av både trafik och postmodern arkitektur. Så njut en stund, men vandra sedan vidare.

Hur tar jag mig hit?

U-Bahn/S-Bahn Potsdamer Platz.

Antika hus som håller hus inomhus

Pergamonaltaret på 1990-talet. Just nu är det stängt för renovering, men öppnas åter i början av 2020-talet.

Alla platser har sina måsten. Ni vet de där sevärdheterna som alla besökare bara ska bocka av när de
är där, oavsett om de tycker att det är intressanta eller inte. Den som är i Paris missar knappast Eiffetornet, Barcelonabesökaren skippar sällan La Sagrada Familia och i Rom rundar man näppeligen varken Spanska Trappan, Colosseum och... Ja, ni fattar.

Östberlin hade inte särskilt många sådana pangattraktioner. Tvärtom hade staden av lätt insedda skäl lite svårt att locka besökare från den västra sidan av järnridån. Egentligen lite konstigt med tanke på att mycket av det historiska Berlin låg i öst, men grå murar, arroganta Stasivakter och illaluktande Trabanter kan släcka entusiasmen hos den mest härdade upptäckare. Men mitt i allt det grå fanns ändå en guldklimp, en attraktion som trots allt satte DDR-huvudstaden på Europas turistkarta: Pergamonmuseet.

Det enorma museet mitt i centrala Berlin är fortfarande en av Berlins toppsevärdheter och Tysklands mest besökta museum. För den oinvigde kan det kanske verka lite konstigt att ett museum om främst antiken lockar 1,4 miljoner besökare per år. Men Pergamon är inget klassiskt prylar-bakom-glas-museum, även om det finns sådant här också. Pergamon visar husen. Från tak till golv. Och detta dessutom inomhus. Låter det bisarrt? Det är det.

Jag som tjugosexårig tyskastudent med gammal hederlig
bandspelarljudguide ordentligt instoppad i öronen.
Inget för den med bacillskräck.

Museet skapades under en tjugoårsperiod 1910-1930 och visar upp tempel, palats och annat som tyska arkeologer baxade hem från utgrävningar i Mellanöstern. Det är hisnande och värt ett besök även för oss som kanske inte ägnat riktigt all vår fritid åt att grotta sig ner i antikens historia. För de som åtminstone delvis gjort det, som min far och min yngste bror, är det ett paradis. Att besöka museet tillsammans med dem som jag gjorde för några år sedan var en upplevelse på många sätt. De två var som kalvar på grönbete och drog den ena fascinerande historien efter den andra.

Babylon Berlin. Alltså inte TV-serien. Utan på riktigt.

Men oavsett graden av engagemang för svunna civilisationer är det är svårt att inte imponeras av den enorma blå Ishtarporten från Babylon och alla andra palats och tempel som fyller de jättelika salarna. Förutom de olika byggnaderna finns här rum efter rum fyllda av små och stora föremål från de flesta större forna civilisationer. Både fest och vardagsliv skildras, själv minns jag nog mest en mångtusenårig text där en stolt herre berättade om det vattenledningssystem han just skapat. Sällan blir historien så nära som just i dessa små vardagliga beskrivningar. Gripande är även det vackra bevarade 1600-talsrummet från syriska Aleppo, en plats som idag blivit världsberömd av betydligt dystrare orsaker.

Hela museet genomgår just nu en enorm renovering i halvmiljardeuroklassen som gör att delar är igenbommat. De senaste åren har till exempel det nära 40 meter breda Pergamonaltaret, ett tvåtusen år gammalt grekiskt altare i marmor som givit museet dess namn, varit stängt. Enligt planen ska altaret öppnas i början av 2020-talet och runt 2025 ska hela ombyggnaden vara klar. Men trots några stängda rum och viss röra i området (det kan till exempel vara lite svårt att hitta entrén) är största delen öppet och absolut värt ett besök.

Pampig entré till marknaden i den romerska staden Milet från cirka år 200 e. Kr. 

Pergamonmuseet hör som sagt till Berlins populäraste besöksmål, så räkna med köer om du är där under turistsäsongen. Om du känner ett omåttligt behov av historia kan du köpa olika former av kombinationsbiljetter där du även kan få titta in i Neues Museum med den berömda Nefertiti-bysten, Altes Museum med många historiska skatter och skulptursamlingarna i Bode Museum. Alla ligger de på samma ö, som logiskt nog kallas Museumsinsel (Museumsön).

Hur tar jag mig hit?

Museumsinsel ligger i centrala delen av östra Berlin, utmed Unter den Linden och nära domkyrkan och det återskapade stadsslottet. Kollektivt kan du till exempel åka hit med buss 100 eller 200.

Om en hiskelig souvenir

I helgen var det trettio år sedan murens fall. För min del innebar det att jag - förutom att frossa i all mediabevakning av jubileet - även firade på äkta berlinskt vis. Till lunch blev det currywurst och till middag Berliner Bouletten (recept kommer i ett kommande inlägg). För att dekorera hemmet lite extra dagen till ära, letade jag fram denna märkliga souvenir från det tidiga nittiotalet.

Som de flesta som besökte Berlin åren efter murens fall skulle jag naturligtvis ha med sig en bit mur hem. Bland sovjetiska soldatmössor, tygmärken och andra souvenirer hos en gatuhandlare i närheten av Checkpoint Charlie hittade jag denna hiskeliga tingest. Att det blev just den berodde nog mest på att den passade en fattig students plånbok snarare än att den var särskilt vacker.

Men som alla ting har den en historia att berätta. Och när man tittar lite närmare ser man att detta inte är något massproducerat det här är faktiskt en slags hantverk. Den lilla "montern" är en burk i äkta östtysk hårdplast, avsedd för socker eller mjöl. Trabanten är förmodligen inköpt i Västberlin, bilden ett sönderklippt vykort och murbiten helt säkert äkta av den enkla anledningen att det vid den här tiden fortfarande var fullt av gamla murrester i staden.

Allt är troligen ihoplimmat vid ett köksbord någonstans i Östberlin och i sig både ett tidsdokument över hur DDR-medborgarna yrvaket kastades in i marknadsekonomin och en symbol över hur muren en gång delade både en stad, ett land och en hel kontinent.

Historien om en äggkopp

Lite då och då möter mig denna lilla höna på frukostbordet. Kanske inte ett under av modern design  och estetik, men rolig som en påminnelse om att det fanns både en vardag och en och annan färgklick i den annars så gråbruna östtyska övervakningsstaten. 

Äggkoppen heter "Hünchen", som betyder just "Lilla hönan". Den började tillverkas på sextiotalet i den statliga fabriken VEB Sonja Plastic nära den tjeckiska gränsen. Roliga vardagsprylar hörde inte direkt till vanligheten i dåtidens DDR, så kanske var det därför som det lilla fjäderfäet snabbt spred sig över hela landet. Även om den tillverkades i ärtgrön, ljusblå och ljusgul, är det den orange varianten som blivit något av en symbol för den östtyska vardagsestetiken.

Mitt exemplar är nytillverkat. Sedan några år är produktionen igång igen och den lilla hönan har blivit omåttligt populär. Dels är den ett exempel på det som tyskarna kallar "Ostalgie", alltså DDR-nostalgi, dels visar den på ett ökat intresse för vardagslivet bakom järnridån. Jag hittade den i somras i affären VEB Orange på Oderberger Straße i Prenzlauer Berg i Berlin. "VEB" är förkortning för "Volkseigener Betrieb", folkägt företag, ett prefix som bars av de flesta östtyska statliga företagen. Den lilla butiken är ett eldorado för den som letar efter Ostalgie och sextiotalsestetik - emellanåt inte helt olik den svenska. Och för den som älskar orange!

VEB Orange bjuder på en socialistisk vardagsexplosion i plast och färger. Butiken är uppdelad i färger, se hur det går från rött till vänster, via orange, till gult. Det finns även blå och gröna avdelningar. Och allt är till salu. 

Butiken består av två rum, båda fyllda från tak till golv av DDR-prylar. Här finns allt från de obligatoriska militärmössorna till termosar, matlådor, tidningar, ölflaskor, porträtt över partichefen Walter Ulbricht och massor av annat. En del är nytillverkat, som hönorna, men det mesta är original. 

Själv förlorade jag mig helt i överflödet av små och stora guldkorn. Förutom hönan inhandlades en del andra östberlinska artefakter och butikens innehåll granskades noga. Mitt inte lika Berlinnördiga sällskap delade kanske inte helt min entusiasm och valde efter någon timme att vänta utanför. Att besöka Berlin med en sådan som mig bjuder på vissa strapatser.

Däremot behöver man inte vara särskilt nördig för att njuta av Oderberger Straße. Förutom att här finns många trevliga och opretentiösa restauranger, hör gatan till den del av Berlin som klarade sig bäst undan kriget. Kvarteren är riktigt mysiga och perfekta att strosa runt i. Prenzlauer Berg är ett av mina favoritområden i Berlin, så jag kommer att återkomma dit många gånger. Både här i bloggen och i verkliga livet. 

Hur tar jag mig hit?

Oderberger Straße 29, Prenzlauer Berg. U-Bahn Eberswalder Straße.

Farbror Erichs lampbod

Palast der Republik en disig novembermorgon i mitten av åttiotalet med den väskbärande skribenten i bildens vänstra hörn.

Det delade Berlins östra halva var också DDR:s huvudstad. Något man tydligt ville profilera genom att i tid och otid kalla staden "Berlin - Hauptstadt der DDR" på allt från vägskyltar till vykort. En huvudstad ska förstås ha ett ståtligt säte för landets parlament, men dessvärre för den unga kommunistiska staten hade det gamla riksdagshuset hamnat på västsidan. Därför fick den nybildade republikens styrande söka sig en ny hemvist.

Den omfattande uppbyggnaden av landet efter kriget, kombinerat med Sovjetunionens krav på rejäl upprustning gjorde att kassakistan var alltför skral för att även räcka till en ny parlamentsbyggnad. Socialrealismens banérförare fick därför hålla till godo med att i tjugo års tid inhysas i ett tillfälligt riksdagshus i Langenbeck-Virchow-Haus vid Alexanderplatz för att sedan under sex års tid hålla till i kongresshallen i samma område.

Men efter ett ekonomiskt habilt sextiotal ansåg sig DDR äntligen ha råd att uppföra en maktens boning och monument. 1976 invigdes den unga statens nya stolthet: Palast der Republik. En dröm i glas, betong och, skulle det senare visa sig, asbest. Fasaderna prydde av bländvit Ekebergsmarmor som välvilligt levererades från marmorbrottet i Glanshammar utanför Örebro.

Att klämma in en så enorm byggnad i centrala Berlin hade varit en utmaning om det inte varit för att tomten sedan länge stod tom. Här stod nämligen preussarnas gamla stadsslott som revs, eller snarare sprängdes, redan 1950.

Men Palast der Republik var inte bara de styrandes borg. Den fungerade även som ett kulturhus med konsertsal, kongresshall, restauranger, caféer, en bowlinghall(!) och till och med ett diskotek! Den väldiga foajén lystes upp av hundratals lampglober, vilka i folkmun gav huset smeknamnet "Farbror Erichs lampbod", som syftade på kommunistpartiets och statens ledare, den extremt okarismatiske Erich Honecker.

Palast der Republik efter murens fall i början av nittiotalet då ett tillfälligt tivoli höll till framför entrén.

1983 besökte jag själv palatset. Just alla dessa lampor var det bestående minnet, liksom en oväntat vänlig stämning. Det var folk överallt och huset kändes betydligt mer välkomnande invändigt än utvändigt. Trots det var det väl inget som direkt imponerade på en sextonåring från Sverige. Men så här i efterhand är jag ändå glad att jag tittade in. För tjugo år senare var den socialistiska republikens kronjuvels saga nämligen all.

Ironiskt nog kom historien att upprepa sig. För än en gång kom en riven monumentalbyggnad att ersättas av en nytt monument. Här återuppförs just nu en kopia av det gamla stadsslottet, som under namnet Humboldt-Forum kommer att stå klart 2020. Men mer om detta märkliga projekt i ett senare inlägg.

Trots husets delvis mörka historia var rivningen inte okontroversiell. För östberlinarna stod palatset för betydligt mer än kommunistiskt förtryck och många hade gott om glada minnen härifrån. Officiellt skedde rivningen på grund all den asbest som gömde sig bakom de bländvita marmorfasaderna, men i stadens östra halva menade många att detta bara var ett svepskäl.

På senare år har beslutet att skicka Palast der Republik till arkitekturens himmel åter blivit aktuellt. Detta då framtiden för den samtida och snart oanvända kongressbyggnaden ICC i väst börjat diskuteras. Någon rivning är inte aktuell, utan istället talas om K-märkning. Något som åter väckt debatten om huruvida Västberlins historia är mer värd än Östberlins. Och så vaknar åter spänningarna mellan "wessis" och "ossis" tre decennier efter murens fall.

Peace, Love und Currywurst

Få maträtter är så förknippade med Berlin som currywursten. Möjligen kan dönerkebaben (som faktiskt skapades här) och i viss mån även bouletten, en slags pannbiff, konkurrera. Men ändå inte. Currywursten är och förblir Berlins kulinariska symbol.

För dig som ännu inte haft möjlighet ett stifta bekantskap med den legendariska korvrätten kan man enkelt beskriva den som en stekt orökt (alltså vit) bratwurst, dränkt i en ketchupliknande sås och toppad med massor av curry. I praktiken är det naturligtvis inte så enkelt, att skapa den perfekta currywursten är en hel vetenskap - förstås. Vi är ju i Tyskland.

"Einmal Currywurst mit Pommes".

Enligt legenden skapades currywursten i slutet av fyrtiotalet av korvkioskägarinnan Hertha Heuwer (som av en märklig slump bar hon samma namn som Berlins främsta fotbollslag). En regnig kväll när kunderna uteblev, började hon experimentera fram en ny sås med de ingredienser som fanns i kiosken. Det sägs att Berlin vid den här tiden hade ett kraftigt överskott av curry. Den hade levererats via de allierades luftbro under Berlinblockaden, men inte utnyttjats i någon större utsträckning eftersom curry var en minst sagt främmande fågel i den traditionella berlinska matlagningen. Hur curryn letat sig in i Frau Heuwers korvkiosk förtäljer däremot inte historien. Men man ska ju aldrig kolla en bra story.

Klassisk enkel currywurst på Curry 36 i Kreuzberg. Pappskivan den ligger på är även den en del av legenden.
Den givna drycken till är - åtminstone i mina ögon - det lokala ölet Berliner Kindl.

Oavsett hur själva tillkomsten gick till, började Frau Heuwer sälja den nya rätten i sin kiosk i den västberlinska stadsdelen Charlottenburg i september 1949. Currywursten blev snabbt en succé och spred sig över hela Berlin. Upphovskvinnan höll dock originalreceptet hemligt ända till sin död 1999, så en lång rad olika varianter på såsen skapades i olika delar av staden.

Eftersom muren ännu inte rests, spred sig snart den nya korvrätten till Östberlin. Här fanns vid denna tid en enklare korv, utan skinn, som fick utgöra basen i den östliga versionen. När du beställer din currywurst får du därför än idag frågan om du vill ha den "mit oder ohne Darm", alltså med eller utan skinn. En fråga som minst sagt var förvirrande för mig när jag fick den första gången. I synnerhet som "Darm" egentligen betyder "tarm".

Zur Bratpfanne i Steglitz har serverat korv till berlinarna sedan 1949.

Idag hittar man currywursten överallt. Du kan avnjuta den på restaurang som en hel maträtt med allsköns tillbehör. Men det klassiska sättet att äta den på är i någon av de hundratals "Imbiss"-kiosker som finns utspridda över hela staden. En äkta currywurst serveras på en avlång papptallrik, naturligtvis särskilt framtagen för ändamålet. Den ska vara lätt att äta och är därför uppskuren, en liten gaffel är ett obligatoriskt tillbehör, och serveras med eller utan pommes frites, "Pommes" på tyska.

Vissa påstår att currywursten föddes i Hamburg redan 1947. Alla med hjärtat i Berlin avfärdar naturligtvis detta som ett förvirrat rykte. Det enda belägget är dessutom en roman av författaren Uwe Timm. Och alla som sett Frau Heuwer med emfas hävda sin upphovsrätt (intervjuer finns på YouTube) kan inte tro annat än att Berlin är dess hemstad. Ett tag fanns till och med ett helt fantastiskt currywurstmuseum, men tyvärr stängdes det för något år sedan.

3 klassiska currywurstställen i Berlin

Curry 36, Mehringdamm 36, Kreuzberg
Enligt många Berlins bästa currywurstkiosk. Köerna kan därför vara långa vid lunchtid, men priserna är låga. Servicen är klassiskt berlinskt kärv, men stämningen ändå gemytlig.

Konnopkes Imbiss, Prenzlauer Berg
Östberlins främsta fanbärare av stadens symbolrätt och dessutom Berlins äldsta ännu verksamma currywurstkiosk. Ligger direkt i anslutning till U-Bahn Eberswalder Straße.

Zur Bratpfanne, Steglitz
Ägs sedan 1949 av familjen Mosgraber (på svenska ett klockrent namn på en korvkioskägare, tyvärr funkar det inte lika bra på tyska) och därmed en av stadens äldsta kiosker. (U-Banh Rathaus Steglitz).

Dessutom serveras en utsökt currywurst på restaurang Ständige Vertretung på Schiffbauerdamm (stora bilden överst i inlägget, U-Bahn Friedrichsstraße). Leta efter "Altkanzlerfilet" i menyn och låt dig väl smaka. Gute Appetit!

Muren

Det är en viss paradox att Berlins mest kända byggnadsverk knappt existerar längre. För trots att den varit borta i snart trettio år, sätter muren fortfarande sin prägel på staden. Att Berlin inte har ett utan tre centrum är ett av många exempel.

Muren restes 1961, mer om dess historia kommer i ett framtida inlägg. Den var inte bara en, utan två parallella murar som omgav ett stort landområde med patrullerande vakter. Stora områden revs för att lämna plats åt vakttorn, minor och taggtråd. Idag har många av dessa öde platser åter bebyggts och stadens sår läker mer och mer.

På några få ställen har delar av muren bevarats. Oftast som enskilda murblock, men vid East Side Gallery, sydost om Alexanderplatz finns flera hundra meter bevarade. Dess ena sida är dessutom vackert målad av olika inbjudna konstnärer.

East Side Gallery. Konstnärernas sida...

...och folkets grafittisida.

Bevarade mursegment på Leipziger Platz.

Än mer skrämmande blir historien vid Bernauer Straße. Här finns cirka 100 meter bevarat precis så som det såg ut. Från ett utsiktstorn på andra sidan gatan kan man se de två parallella murarna, vakttornet, patrullgatan och taggtråden. Otäckt, och svårt att föreställa sig även för den som sett det när det var på allvar.

Det bevarade murpartiet vid Bernauer Straße. Här syns tydligt att muren egentligen var två murar med ett landområde emellan. Där patrullerade vakter med hundar och delar av det var dessutom minerat.

Just Bernauer Straße har en speciell plats i historien. Gränsen gick utmed gatan, vilket gjorde att husen på den södra sidan låg i öst medan gatan låg i väst. Även om husen tömdes, var det många som tog sig över till väst här under den kaotiska tiden då muren byggdes. Även efter det och sedan husen rivits, grävdes många flykttunnlar just här. Dessa är markerade i marken och även andra minnen från murtiden finns kvar.

Det som då var mur är idag en vacker öppen långsträckt gräsmatta, en trevlig plats med nattsvart historia. Intill finns två utställningar om muren, den ena precis vid det bevarade murpartiet, den andra lite mer västerut, vid Nordbahnhof. Både är mycket sevärda och inte minst tänkvärda. I närheten, i Mauerpark, finns också en välbesökt loppmarknad Flohmarkt am Mauerpark, öppen söndagar sommartid.

Bevarat murparti vid Topographie des Terors. I bakgrunden det
som en gång var Nazitysklands luftfartsministerium. 

Ytterligare ett parti av muren finns utmed Niederkirchnerstraße, vid utställningen Topographie des Terrors som bara ligger några hundra meter från Checkpoint Charlie. Murens sträckning är idag utmärkt med gatstenar och minnesplattor. Du kan också ladda ner appen "Berlin Wall" där du kan läsa om murens historia, se bilder från förr, få tips om murrelaterade besöksmål och se exakt var den gick.

Minnesplatta i gatan där muren gick. Gatstenar markerar dess sträckning.

Hur tar jag mig hit?

East Side Gallery:  S-Bahn eller U-Bahn Warschauer Straße.
Bernauer Straße: U-Bahn Bernauer Straße.
Topographie des Terrors: U-Bahn Kochstraße/Checkpoint Charlie.eller Potsdamer Platz.

"Dem deutschen Volke"

Riksdagshuset med den moderna kupolen. Stängslet framför är bara tillfälligt, området framför är ett populärt besöksmål.

"Dem deutschen Volke" är devisen som pryder den enorma frisen. "Till det tyska folket" kan låta märkligt för en byggnad som restes som maktens boning i en tid när folkets röst sällan fick en möjlighet att göra sig hörd. Men historiens vägar är som alltid märkliga. För trots kejsardöme, diktatur, krig och delning har Berlins riksdagshus ändå på något sätt blivit mycket mer ett folkets palats än dess grundare sannolikt tänkt sig.

Faktum är att de år som arkitekten Paul Wallots massiva stenbyggnad från 1894 faktiskt fungerat som riksdagshus varit förhållandevis få. 1933 brann det i ett av det tidiga trettiotalets omtalade pyromandåd och förstördes invändigt. Branden var sannolikt anlagd av nazisterna och gav den nyvalde rikskanslern Adolf Hitler en förevändning att börja avveckla den unga demokratin.

Führern gillade aldrig den massiva gråbruna krokanen och lät istället uppföra ett nytt stramt rikskansli några kvarter söderut, mitt i det område som kom att bli nazisternas maktcentra. Det nödtorftigt renoverade riksdagshuset fick under kriget istället delvis tjänstgöra som provisoriskt barnsjukhus.

Kriget tog slut och staden klövs itu. Riksdagshuset hamnade på västsidan, bara några stenkast från gränsen och långt från Västberlins kommersiella centrum vid Kurfürstendamm och dess administrativa högkvarter i Schöneberg. I murens skugga bidade det svårt skadade huset sin tid. På femtiotalet revs dess karakteristiska kupol alltmedan resten av huset sakta men säkert återfick sitt forna utseende. Först 1971 öppnade det åter sina portar. Men riksdagen höll till i Bonn och dess föregångare i den forna huvudstaden fick nya användningsområden. Någon gång hölls enstaka politiska möten, men till största delen fungerade det som museum. Åter en folkets byggnad.

Det stympade riksdagshuset på åttiotalet. Kupolen var borta sedan länge.

1993 klev jag innanför de enorma portarna för första gången. Då inhyste det en utställning om Tysklands historia, men nya planer för den slumrande jätten hade redan dragits upp. Två år tidigare hade det beslutats att Berlin skulle bli det enade Tysklands huvudstad. Att Hitler ratat den gamla riksdagsbyggnaden underlättade säkert beslutet att der Reichstag åter skulle träda i tjänst i sitt ursprungliga syfte.

Mitt under den enorma byggboomen på nittioalet inleddes en omfattande restaurering och ombyggnad. Det mest utmärkande draget är den nya kupolen som ritades av ombyggnadens arkitekt, den brittiske stjärnarkitekten Norman Foster. Foster hade egentligen inte tänkt sig någon sådan, men gav till slut med sig efter påtryckningar. Resultatet blev en kompromiss. En hypermodern kupol i luftig modern stil i glas och speglar. Och trots stilkrocken omtyckt av de flesta. Faktiskt så till den milda grad att kupolen nog blivit en större ikon än huset självt.

Idag är maktens murar allt annat än slutna och Riksdagen ett av Berlins populärare besöksmål. De långa köerna ringlar runt entrén och den stora ytan framför byggnaden är ett populärt utflyksmål där människor samlas. Och husets devis som folkets hus är sannare än någonsin.

Att besöka riksdagshuset

Riksdagshuset kanske inte är nummer 1 på listan för förstagångsbesökaren. Men självklart värt ett besök ändå. Du kan följa med på guidade visningar inne i huset, men även kupolen är öppen för allmänheten. Här kan du ta en promenad uppför de slingrande gångarna ända upp i dess topp och därifrån avnjuta en imponerande utsikt. Tycker du att det är obehagligt med höjder? Jag vet hur det är. Ingen fara! Gångarna upp är breda och bjuder inte på någon avskräckande upplevelse. 

Inträdet är fritt, men du måste boka ditt besök i förväg på riksdagshusets hemsida. Se till att vara ute i god tid, i synnerhet om du besöker Berlin under sommaren. Det gamla monumentet blir nämligen allt populärare. 

Käfer - njut goda smaker på taket

Inte bara kupolen, utan även resten av taket är ultramodernt i skarp kontrast mot kejsartidens svulstiga riksdagshus. Här ligger restaurangen Käfer (som betyder ”nyckelpiga”, för övrigt även tyskarnas smeknamn på VW-bubblan). Lite dyrt, men absolut värt ett besök. Boka bord i tid - glöm inte att ha passet redo, de vill ha ditt passnummer - och upplev en härlig utsikt.

Restaurangens gäster har även tillträde till både kupolen och övriga Riksdagshuset, så det är ett bra, om än lite dyrt, sätt att slippa köerna. Själv var jag här en varm vårdag 2018 och kan intyga att arkitekturstilen med enorma glasfönster inte alltid är helt lyckad när solen ligger på. Men förutom det var det en häftig upplevelse både att njuta av utsikten och att vandra runt på den klassicistiska byggnadens stramt moderna tak.

Restaurang Käfer på taket. Och jo, det kan bli ordentligt varmt  innanför de enorma glasrutorna. Varma dagar när det inte
blåser, kan dock hela glasväggen öppnas.

Bayersk (jodå!) frukost på Käfer. Veteölen ingår i menyn!

Ultramoderna är också de nybyggda regeringskvarteren, ännu ett av Berlins många arkitektoniska möten. Förbundskanslerns eget kansli kallas i folkmun för "tvättmaskinen", jag lovar att du kommer att förstå varför.

I närheten, på Scheidemannstraße 1, finns en ganska modern, men välplacerad restaurangpaviljong med uteservering där man kan ta en pilsner eller en glass under parasollerna, titta på turisterna med riksdagshuset som fond och koppla av mellan upplevelserna.

Hypermodern arkitektur i regeringskvarteren.

Hur tar jag mig hit?

U-Bahn Bundestag eller buss 100. Tunnelbanan är en del av den nya U55 som är under uppbyggnad och som knyter ihop Alexanderplatz med Brandenburger Tor. Än så länge är bara sträckan Hauptbahnhof-Riksdagshuset-Brandenburger Tor öppen.

Det gravida ostronet

Förra inlägget handlade om Karl-Marx-Allee, Östberlins nyklassicistiska stolthet under femtiotalet. I väst såg byggnadskonsten föga överraskande något annorlunda ut. Modernismen - som senare även skulle nå över muren - hade redan staden i ett fast grepp. Ett av de mest extrema exemplen är Haus der Kulturen der Welt (Världskulturernas hus) som ligger vackert beläget vid Spree i Tiergarten, några hundra meter väster om riksdagshuset.

Byggnaden var från början Berlins kongresshall och medan paradallén i öst manifesterade vänskapen med Sovjetunionen, var detta ett lika konkret exempel på stadens västra dels nära koppling till USA. Den minst sagt oortodoxt utformade byggnaden som uppfördes åren 1956-57 ritades av den amerikanske arkitekten Hugh Stubbins och var en gåva från USA till Västberlin.

Dessvärre visade det sig att utformningen var mer avancerad än byggtekniken kunde klara av. I maj 1980 störtade taket in och en person omkom. Under en tid diskuterades en rivning, men byggnaden restaurerades och återinvigdes i samband med Berlins 750-årsjubileum 1987.

1989 fick byggnaden sitt nuvarande namn och är numera en mötesplats för olika kulturevenemang inom litteratur, bildkonst och dans och musik. Sommartid finns här två trevliga uteserveringar, en på en öppna platsen direkt utanför entrén (bilden ovan) och en strax nedanför vid flodstranden. En helt ny restaurang är dessutom under uppbyggnad.

Slå dig gärna ner en stund. Förutom att det råder ett skönt lugn, har området blivit en underbar internationell mötesplats. Här hör du språk från världens alla hörn och platsen lever faktiskt upp till byggnadens något pretentiösa namn.

Dess form väcker känslor. Själv kommer jag mest att tänka på Scandinavium i Göteborg, framför allt innan arenans klassiskt orange fasad målades över med trist grå färg. Berlinarna däremot, kallar huset "Die Schwangere Auster", "det gravida ostronet". Det är lätt att förstå varför. Och det värsta är att när man en gång hört smeknamnet, är det något svårt att se den märkliga byggnaden utan att få ett leende på läpparna.

Hur tar jag mig hit?

Buss 100 från t ex Alexanderplatz i öst eller stationen Zoologischer Garten i väst. Hållplats med samma namn som huset.

Östberlin deluxe

Åter från ännu ett besök i denna fantastiska stad är det dags att sortera alla nya intryck. Många kommer på den här bloggen så småningom, men vi börjar med en av Berlins största, men trots det lite mer okända, attraktioner: Karl-Marx-Allée. Östberlin deluxe.

Vad är då detta? Jo, efter andra världskriget började den nya DDR-regimen att återuppbygga östra Berlin. Landet styrdes fortfarande i princip från Sovjetunionen och för att hylla dess diktator på dennes 70-årsdag 1949, lät regimen i Östberlin foga samman Große Frankfurter Straße med Frankfurter Allee i stadsdelen Friedrichshain. Den nya spikraka gatan som ledde sydost från Alexanderplatz döptes föga oväntat till Stalinallee. Här skulle det unga DDR skapa en ordentlig paradgata där socialismens landvinningar skulle högtidlighållas. Men syftet var också att ersätta det stora antalet bostäder som förstörts under kriget.

Bygget påbörjades under femtiotalet. Och samtidigt som västvärlden var fullt rotad i modernismen, valde Östtyskarna en annan väg. Nyklassicism i Stalins anda var den förhärskande stilen och inspirationen hämtades främst från Moskva, till exempel från Gorkijgatan. I samband med avstaliniseringen döptes gatan om till sitt nuvarande namn. Vid återföreningen 1990 återfick delen öster om Frankfurter Tor sitt gamla namn och heter nu åter Frankfurter Allee.

Om du har det minsta intresse för DDR-tiden, är en promenad på gatan ett måste. För att inte slita ut sig i onödan - det är en bra bit att gå - rekommenderar jag att ta tunnelbanan, linje U5, från Alexanderplatz till Schillingstraße. Då kommer du dessutom att springa rakt på två byggnader som sticker ut från gatans övriga monumentala klassicism. Här tar vi ett tillfälligt skutt framåt i tiden, till sextiotalet. Främst - och i många nutida ögon också vackrast - är Kino International, som namnet antyder en biograf. Byggnaden uppfördes 1961-63 och är alltjämt använd i sitt ursprungliga syfte. Gå gärna runt huset och titta på den dekorerade sidorna!

Kino International. Än idag använd som bio.

Café Moskau. Missa inte Sputniksatelliten på hörnet och de fantastiska mosaikerna underst i bild! 

Ungefär mittemot Kino International ligger en annan sextiotalsskatt, Café Moskau ("Moskva"), ritat av samme arkitekt, Josef Kaiser. Under DDR-tiden var detta en av Östberlins mest renommérade krogar, men idag är det dessvärre mer sporadiskt använt. 

Strausberger Platz. Här börjar själva paraddelen av gatan som sträcker sig till Frankfurter Tor.
Längst ner till höger i bild skymtar en liten byst av Karl Marx själv.

Något österut, mitt i den enorma rondellen vid Strausberger Platz står idag en fontän, även den från sextiotalet och för övrigt ritad av Hermann Henselmann som även gjort fontänen vid Alexanderplatz. Och Henselmann dyker alldeles strax upp igen. Här stod tidigare en nära fem meter hög bronsstaty av Stalin, som dock togs ner 1961 i samband med att gatan döptes om. 

På Strausberger Platz östra sida formar två lite högre hörnhus en portal. Det är här det börjar. Lyft blicken och förundras av den bombastiska arkitektur som tyskarna kallar för "Zuckerbäckerstil", Sockerbagarstil. Du kommer att förstå varför. 

Den strikta klassicismen för emellanåt tankarna till nazitidens byggnadsverk.
Gatlyktornas utformning gör inte parallellen mindre tydlig. 

Fortsätt österut och förundras över överdådet och den massiva storslagenheten. Oavsett vad man tycker är det svårt att förbli oberörd. Titta närmare på husen. Vid en första anblick ser de ut att vara putsade, men är i själva verket klädda med miljontals kakelplattor. Några är till och med inklädda med nät för att skydda förbipasserande från nedfallande plattor.

Det ena komplexet överträffar det andra. Så var också tanken, Östberlins ledande arkitekter tävlade om att få rita de förnämsta husen i staden. I klassiska Café Sibylle på nummer 72 finns en utställning om gatans tillkomst. Här kan du också få se ena örat och en del av mustaschen på den rivna Stalinstatyn! 

Café Sibylle bjuder på avkoppling under långpromenaden
utmed gatan. Här kan du även se en utställning om gatans historia.

Stalins öra och mustasch på Café Sibylle.

Karl-Marx-Buchhandlung. Dessvärre numera stängt.

Karl-Marx-Buchhandlung var tidigare Östberlins största bokhandel, men är numera nedlagd. Skylten finns kvar, men inuti är det idag kontor. Det är förresten här som slutscenen i den Oscarsbelönade filmen "De andras liv" utspelas. En film som är ett måste för den som vill få en bild av livet bakom muren.

Karl-Marx-Allee bjuder inte direkt på något sprudlande folkliv. Visst finns här affärer och restauranger, vissa med anor från DDR-tiden, men mest är det en genomfartsled för berlinare som tar sig österut i staden med bil, cykel - se för guds skull upp för alla vilda cyklister som i hög fart susar förbi på cykelbanan - och med tunnelbanan under gatan. Men jämfört med övriga staden är utbudet 

ganska magert. På nummer 93 finns åtminstone en Biergarten som du kan slå dig ner på. Om den råkar vara stängd (som den var när jag var där förra veckan) eller om det är vinter, finns även ett par caféer och restauranger.

Ett udda inslag är det dataspelsmuseum som finns på nummer 93A. Perfekt om du som i mitt fall har med en sextonåring som ännu inte riktigt har lärt sig uppskatta realsocialismens arkitektur. Gör gärna ett stopp här. Här finns nostalgi även för de som lämnat gamingvärlden. Men mer om museet i ett kommande inlägg.

Café Kosmos.

Mot lutet av gatan dyker plötsligt ännu en främmande sextiotalsfågel upp. Rymdtemat från Café 

Moskau återkommer i biografen Kosmos från 1962. Även den ritad av Josef Kaiser. Men uppehållet i den stalinistiska klassicismen är kort. Strax efteråt följer gatans klimax; Hermann Henselmanns dubbeltorn vid Frankfurter Tor. Om du vandrat runt i centrala Berlin kanske du tycker att de ser bekanta ut? Det stämmer. Henselmann hämtade tämligen oblygt sin inspiration från de franska och tyska kyrkorna vid Gendarmenmarkt. 

Frankfurter Tor. Inspirationen från Gendarmenmarkts kyrkor märks tydligt.

Efter Frankfurter Tor fortsätter paradgatan ytterligare något kvarter innan den tämligen omärkt övergår i mer vardaglig bebyggelse. Men när du går här kommer du ändå att märka att något har hänt. För när den bombastiska klassicismen tar slut, tar plötsligt folklivet vid. Känslan är märklig. Men väldigt tydlig.

Fortsätt gärna en bit till, till U-Bahn Samaritenstraße och ta tunnelbanan tillbaka till Alexanderplatz. Här väntar mer av den östtyska regimens paradprojekt. Men mer om det i ett senare inlägg. Och mer om Karl-Marx-Allee kommer också. Denna märkliga sevärdhet har mer att berätta.

Hur tar jag mig hit?

U-bahn Schillingstraße, alternativt U-Bahn Samaritenstraße om du väljer att gå gatan från öster till väster.